Boken jag vill tipsa om heter Svenne och är skriven av den duktige författaren Per Nilsson, som skrivit flera andra ungdomsböcker.
”Jag är den som vet, den som kan svara på frågorna. Jag menar inte att jag vet allt, eller att jag förstod allt när jag såg allt som hände, men jag är den som var med från början ända till slutet.”
Svenne är en helt vanlig sjuttonåring från en liten by i södra Sverige. Givetvis heter han inte Svenne, men det är det precis alla kallar honom för, hans riktiga namn är Fredrik Svensson. Successivt får vi ta del av den våldsamma historien, som börjar med att han vinner en tekniktävling och därmed en resa till Stockholm till en mässa. I Stockholm på Gröna Lund blir han misshandlad och knivskuren i magen av ett invandrargäng som ogillar att han heter Svenne. Det skapas feta rubriker och Nils Dackeman, en man i 50-årsåldern söker upp honom. Han erbjuder Svenne ett välbetalt arbete i sin egen lyxvilla i Malmö. Svenne sköter trädgården och på kvällarna får han läsa böcker och fundera över politik och andra olika frågor. Att Dackeman har planer på att starta ett nytt parti där Svenne ska få en viktig roll förstår han först efter flera månader och då klarar han inte av att dra sig ur. Egentligen säger han: ”Vi behöver dig, Du skall hjälpa mig i mitt uppbyggande av partiet Rättvist Sverige.” Just tack vare sitt namn blir han alltså inblandad i ett politiskt spel som varken han eller någon annan riktigt förstår. Det bildas ett nytt nationellt parti, partiet Rättvist Sverige, med en listig partiledare i spetsen. Gång efter gång i berättelsen förklarar Svenne att han inte är någon rasist. Han gör det så tydligt att läsaren tidigt förstår att det är en historia som på något sätt kommer att handla om rasism. Partiet växer sig starkt, och redan efter ett halvår är Sverige förändrat. Men allt som såg så ljust ut blev till slut riktigt mörkt under några dagar av kaos och upplopp. Efter det måste Svenne fly, han misstänks vara ansvarig för alla möjliga sorters saker; hämndaktioner, mord, misshandel och straffläger. Nu när han berättar gömmer han sig från polisen och alla som vill hämnas i en liten sommarstuga. Med sig har han Nils Dackemans laptop, som han ofta citerar ur. Här är hans version av vad som hände.
I historien får man läsa om Svennes hemtrakter, en liten by tolv kilometer utanför en småstad i södra Sverige. Svenne berättar: ”Vår lilla by. Trettio hus spridda vid foten av ett berg. Trävillor och torp och små gårdar. Fruktodlare och småbönder. En stor tomatodling. Farsan med sin verkstad. Ett par familjer som flyttat ut, byggt nytt eller renoverat, och som pendlade till sina jobb i stan. Ja, och så Bärakungens lyxvilla uppe i backen, med inomhus swimmingpool.” (Sid 8) En annan plats där Svenne befinner sig är i Malmö hos Nils Dackeman i ett litet gårdshus nedanför själva huset på tomten. Svenne hittar till slut dit och beskriver vad han ser: ”Som ett litet slott, som ett dystert stenslott skymtade jag den stora villan där innanför muren. Trädgården var som en park med höga träd, en damm med fontän, vita statyer och låga buxbomshäckar. På singelgången blev jag stående. Jag såg mig omkring och konstaterade att det behövdes en trädgårdsmästare, det var vildvuxet och okrattat, högt gräs och igenväxta rabatter.” (Sid 36)
Svenne är en helt vanlig kille från landet som verkar vara riktigt schyst. Hans mamma dog när han var liten och hans pappa dog när han gick i ettan på gymnasiet. Det bestämdes att han skulle avsluta terminen och flytta in hos sina grannar, Danne och hans familj. På fritiden brukade Svenne spela fotboll, umgås med vänner och naturligtvis festa så det ryker. I mina ögon verkar Svenne vara en normal kille som inte fegar ur när det väl gäller, även om han gjorde det senare i berättelsen så ångrade han sig efteråt. Han blev indragen i ett drama han aldrig kunnat ana, han blev nästan lite hypnotiserad av Nils Dackeman och hans förmåga att leka med folk. Trots allt det jag läst i boken så litar jag mer på Svenne än någon annan.
Nils Dackeman, mannen det mesta handlade om. Han var omkring femtio år och riktigt, riktigt rik. Dackeman beskrivs som en man med mycket blåa ögon och väldigt karismatisk. ”Karismatisk betyder att en människa har stark personlig utstrålning. Jag har slagit upp det. Som Jesus eller Hitler stod det som exempel.” (Sid 25) Personligen uppfattade jag Nils Dackeman som en riktig ledare, han skulle kunna få folk att göra precis som han ville även om det satte sig emot deras egen vilja.
Sonya var Nils Dackemans fru och bodde tillsammans med honom i det stora huset. Hon var en färgad kvinna och såg ut att vara ungefär hälften så gammal som Dackeman, enligt Svenne själv. I början pratar Sonya knappt med Svenne men det avtar ju längre berättelsen går. Jag tror hon anade vad som skulle hända och behövde någon att prata med. Sonya ville inte berätta om sin barndom men man förstod att den varit tuff. Svenne såg Sonya som en kvinna men i sig var hon bara barnet, och det förstod han då hon kom till honom och sökte tröst då och då. Som vilken annan kille som helst blev han även lite tänd på tanken av hennes nakna hud, hon var vacker.
Man anar ett ”du” som berättaren ofta vänder sig till. Först tror man att det är läsaren han skriver till, men snart inser man att det är en specifik person. Du är en tjej som besöker Svenne i hans lilla gårdshus och som berättar om vad partiet ställt till med. Svenne får bara fram några mumlande svar när han sitter där och beskådar tjejen. Tjejen var mycket allvarlig och hennes röst var alldeles tom, hon sökte svar men Svenne hade inga. Hon bar slöja och det enda han kunde se var hennes ögon som han beskriver som två svarta solar som fick honom att rodna. Han fick träffa henne en gång i berättelsen och det räckte för honom, han var förtrollad.
Danne är Svennes bästa kompis och de bor i samma lilla by. ”Jag kände igen hans lukt. Den sura stanken av halvrökta cigaretter som han sparade i jackfickorna, blandade med stark deodorantdoft. Mm. Så luktade min bäste kompis Danne.” (Sid 107) När allt inträffat och Svenne blir anklagad för olika saker blir Danne och hans mamma intervjuade: ”Danne och hans morsa blev intervjuade, och jag flinade för mig själv för han såg så generad ut, och han sa att jag var en schyst kille och att han inte trodde på allt han hörde. Jag visste det, att jag kunde lita på honom. Och hans morsa var så söt när hon sa att jag alltid varit så snäll och påhittig.” (Sid 259) Det känns som om det blev något utav en bekräftelse på hur mycket de tyckte om varandra.
Jag tror att Per Nilsson ville visa vad som kan hända om man inte ser upp. Det bildas ett parti som står för många olika saker, och varje enskild individ hittar något som passar just honom/henne. Bakom budskapet om ett mer rättvist Sverige ligger det mer än folk anar, ett mer nazistiskt snack och vad de vill och står för, alltså nazistiska ideologier. Det svenska folket blir grundlurade, allt låter så himla bra men egentligen blir de totalt grundlurade. För ungdomar är det en nödvändig bok, inte minst för att den pekar på de faror som lurar om man inte kan sin historia.
Svenne, alltså bokens jag-berättare, hoppar fram och tillbaka mellan nu- och dåtid, dvs. det som redan hänt och det han försöker berätta. Författaren använder sig av ett enkelt språk så alla ska förstå och blandar korta och långa meningar. Hela berättelsen är berättad av Svenne själv och det blir mer hans egna ord, precis som han skulle ha sagt det i verkligheten. Det finns väldigt mycket tankar med i boken, dvs. Svennes tankar om olika saker: ”Jag hade tur. Eller hade det varit bättre att den där kniven träffat två centimeter högre upp, hade det varit bättre om jag fått dö där på marken på Gröna Lund en lördagskväll i maj? Sitta på ett mjukt moln och dingla med benen. Träffa mamma. Somna i hennes mjuka famn om kvällarna. Känna hennes mjuka hand smeka min kind. Höra hennes milda röst sjunga en vaggvisa medan elden sprakar i spisen. Och farsan är väl där i bakgrunden, han sitter väl och täljer eller håller på att reparera en brödrost eller något. Vackert. En snygg scen.” (Sid 22)
Jag tycker att denna bok var grymt, riktigt, jävla bra faktiskt. Både min mamma och min pappa har fått höra om hur bra boken var och att jag tyckte det var ledsamt att den tog slut så fort. Trist att den bara var 283 sidor lång, jag njöt i alla fall av att läsa varenda sida. Har man väl börjat läsa går det inte sluta, berättelsen skrivs på ett så pass spännande sätt att man hela tiden vill veta vad som händer på nästa sida. Det börjar med att han sitter och berättar i en sommarstuga, något fruktansvärt har hänt och polisen och folk som vill hämnas letar efter honom, hur spännande låter inte det? Detta är en bok att rekommendera till åtminstone ungdomar men jag tycker verkligen alla borde läsa den!
”Jag travar omkring i gräset en lång stund och fnittrar för mig själv. Sen tar jag skorna i handen och går ner till vägen. Jag svänger till höger, in mot stan…”
